tio år från nu så vaknar jag ur en dröm
en dröm där jag dröjt mig kvar alldeles för länge
trots att det varit en mardröm där jag sprungit, sparkat, skrikit och klöst för att vakna

jag vaknar ihopkurad under en gran
med skärsår över hela mina armar
jag måste ha sprungit i tät skog
eller ha skärt mig frivilligt

jag vandrar i dagar och nätter efter ett hem
ett hem som jag vet ska finnas någonstans 
men jag hittar inte dit
jag vet inte var det ligger

jag ropar på någon som älskar mig
någon som jag vet ska ha funnits där
någon som jag träffat för länge sedan
i en korsning där vi skulle åt olika håll

jag vet att han försöker tala med mig
men jag är alldeles för envis i mitt sökande efter mig själv
för att kunna höra honom
för att jag ska kunna höra var han är
jag föredrar att målmedvetet vandra i cirklar

någonstans djupt inom mig visste jag redan då att jag borde följt med honom
istället för att envist gått åt andra hållet
någonstans djupt inom mig gråter en liten flicka efter hans tröst
efter hans armar och hans omfamning

ibland faller jag ihop av utmattning
jag kan inte äta förrän jag nått mitt mål
och jag kan höra honom svagt i mitt huvud
jag kan höra honom be mig att åtminstone vila
äta
sova

men vetskapen om att han alltid har haft rätt svider för hårt i min självömkan
jag kravlar mig upp
och stapplar vidare i mitt sökande efter något som jag inte vet var det är
bara på nätterna gråter jag
när jag ligger under samma gran
och slickar samma sår
och försöker ignorera det faktum att tio år har gått och jag har inte kommit någonstans