När sönderfallet började märkte jag inte av det mer än en knut magen
Då jag har många knutar i magen tänkte jag inte så mycket mer på det
Sönderfallet började helt enkelt en helt vanlig dag
En liten krackelering i själen, och ett fragment inte större än ett nålshuvud bröts loss och föll till marken

Sedan ökade takten men även min förnekan inför mig själv
Knuten växte men så gjorde alla knutar och jag trallade vidare i min ignorans
Lögner blev sanning och sanningen försvann i lögnen och jag märkte ingenting
Det var som att alla mina personligheter desperat gick samman och började knacka på min dörr för att få min uppmärksamhet
Och jag låg på sovrumsgolvet och ylade så högt till a-ha att jag ingenting hörde
Jag hörde inte ens när de stora bitarna började lossna och falla till marken

Ja, det började en helt vanlig dag och efterföljdes av en annan helt vanlig dag
Och liksom ett gammalt hus som faller i bitar längs med en bortglömd skogsväg
Föll jag i bitar under en helt vanlig dag utan att någon märkte någonting 
Inte ens jag själv

Så en morgon vaknade jag och märkte att jag frös och att jag var ihålig
Hela jag hade fallit sönder och ingenting fanns kvar
Ingenting mer än en köttig, ljugande, falsk massa
Så tom att inte ens hennes olika personligheter längre fanns kvar
Bara ett monster som stampade vidare på floskiga ben och ut i skogen
För att om ett träd faller i skogen och ingen finns där att höra det
Har trädet då verkligen fallit?

Jag klampade ut på mina söndermalda klumpar till fötter
Långt ut i ödemarken där ingen människa satt sin fot
Varken förr eller senare
För den varelse som la sig att sova under trädet som skulle falla vara inte längre en människa
Utan bara resterna utav vad som gått igenom livets avfallskvarn